första samtalet

punkt

   Jag förstörde en väns intervention idag. Vi hade planerat den i nästan en månad sedan vi fick reda på att hon hade problem med droger. Heroin för att vara exakt. 
   Jag pratade över alla de andra, gav ingen en syl i vädret och drog hela tiden uppmärksamheten till mig själv. Jag kände de andras frustration men de kunde inget säga för vi var tvungna att visa oss enade för att kunna hjälpa vår älskade vän. Det hela skulle sluta med att vi berättade att vi skulle köra henne till en rehabiliteringsmottagning men eftersom hela vårt anförande hade blivit så stökigt på grund av mina konstanta avbrott och kommentarer hade vi inte fått igenom en tillräckligt övertygande poäng för varför det var bäst om hon lät oss skjutsa henne dit. 
   Jag är inte egoist, det ska du inte tro. Jag tycker bara inte att det ska behöva vara så. Att man ska skjutsas bort för något så banalt som ett heroinberoende. Jag hade försökt förklara det för mina vänner. Alltså de vänner som jag hade interventionen med. Men de ville inte lyssna. Så jag fick helt enkelt ta saken i egna händer. 

   Nåväl, efteråt, alltså efter interventionen, gick jag ut. Mina vänner hade varit riktigt arga. Efter att vår heroinmissbrukande vän gått då alltså. Mycket hade sagts som jag hoppas att de ångrar. Men kanske vet de inte om att ord faktiskt kan såra lika mycket som heroinsprutor. Det var därför jag med en viss sorg lämnade interventionen. Att mina vänner inte förstod min poäng det visste jag och att de skulle bli arga hade jag kunnat gissa, men att jag skulle bli ledsen var jag inte beredd på. 
   Jag bestämde mig för att jag nog skulle vara lyckligare om jag var vackrare, du måste förstå att jag redan är vacker, men det hör inte hit.  

   Jag vill att mina läppar ska vara fylligare. Helst vill jag att de ska vara rödare också. Helst vill jag att de ska vara röda av blod. Förstår du? Kan du hjälpa mig? 
   Men han i kassan på skönhetskliniken förstod inte. Han frågade mig om jag ville ha fillers. Jag gick. Jag funderade på att nämna fillersen för min heroinmissbrukande vän. För tänk om det bara var sprutorna som hon gillade? Då hade jag kunnat hjälpa henne ändå! 

   Jag har försökt att förklara för mina vänner att jag är en optimist. Alltså de vänner som jag hade interventionen med, jag har nämligen redan förklarat för min heroinmissbrukande, då jag träffade henne kort efter interventionen och framförde min optimism för att hon skulle bli frisk. Hon hade stått vid en busskur som jag försökte att rusa igenom i ett försök att måla mina läppar röda. Det här var alltså innan skönhetskliniken, jag hade inte kommit på den idén än. I vilket fall som helst berättade jag för min heroinmissbrukande vän att jag inte tyckte det var humant att skicka iväg henne till någon mottagning som jag bara kan föreställa mig är sådär äckligt frikyrklig. Hon såg mest skärrad ut. Det hade jag nog också varit om alla mina “vänner” precis hade konfronterat mig för mitt missbruk. Inte för att jag missbrukar. Jag kan sluta när jag vill. 
   Det är så oinspirerat att kunna sluta när man vill, jag kan inte sluta om jag vill det. Eller så här: Jag kan bara sluta om jag inte vill det. Och med det menar jag självklart att det är själva försöket att sluta, ansträngningen i det, som hindrar mig. Jag kan bara sluta om det, så att säga, skulle rinna ut i sanden. Missbruket då alltså. Missbruket skulle rinna ut i sanden. 

   Förlåt vad var frågan? Jag måste ha kommit av mig där, det blev en hel grej, men du måste förstå att jag inte är så här i vanliga fall. Jag blev bara fruktansvärt irriterad på mina vänner, och på honom bakom kassan på skönhetskliniken. 

   Det är viktigt för mig att ha vänner! Det måste du förstå. Jag uppskattar mina vänner, som satan. Det var därför jag var tvungen att stoppa dem. Alltså med interventionen. När de försökte skicka iväg en annan vän. Du förstår Gruppen, alltså jag kallar oss så, min vängrupp, den är mycket skör. Och jag är rädd att min vän, du vet, heroinmissbrukaren, är limmet som håller den samman. Gud vad vackert sagt. Jag borde säga det på hennes begravning. Hon var limmet som höll Gruppen samman.