strutsar.

dikt

vi tittade aldrig
mot himmelen
och såg således 
aldrig stjärnorna

inte heller 
det oändligt blå
brutet av sjöfåglarna
och fallskärmarna

marken var alltid täckt
av döda insekter och
glasspapper som ingen
orkat sopa bort 
som bleknat i solen

vi fäste våra blickar
fast i 
mellanrummet
mellan dem
och lät dem 
vila där tills de 
blev pigga igen